Körning XII

Idag var det sista träningen på ”Green Hill” inför det stundande RM:et (är snart semester med små möjligheter att ta sig till banan). Gjorde att jag kände mig extra angelägen om att få till några riktigt bra rundor. Blev till slut fem laddningar med en körning som kändes helt okej. Jag kommer inte göra några supertider och förmodligen ett och annat misstag på RM:et, men med de möjligheter som man har till träning som småbarnsförälder så är jag nöjd.

Nu skall jag visualisera ”Green Hill” varje kväll innan jag går och lägger mig tills jag drömmer om ”Green Hell”. Det måste vara bästa uppladdningen inför RM:et!

Var också en hel del folk nere på banan. Pererik Nordman från SMK Dala Falun (vi har många gäster på banan just nu) var och körde med sin RB5:a och var vänlig att hjälpa mig med min setup. Efter att han skruvat lite på min bil gick det mycket bättre. Tack Pererik! Och så var klubbkamraten Rolf Karlsson där. Vi kör rätt lika tidsmässigt så han är en bra sparringpartner för mig. Jag behöver den där raceträningen när man har en annan bil framför eller bakom sig som kör i samma tempo som en själv och man verkligen behöver koncentrera sig för att komma förbi eller hålla undan. Tack Rolf för rolig rcbuggy idag!

Körning IX till XI

Efter tävlingen i Trelleborg har jag tagit mig till ”Green Hill” för att nöta astroturf (vilket är konstgräsunderlaget vi kör på MHF Skarpnäck). I Trelleborg misslyckades jag med det sliriga underlaget i kombination med att bilen ibland var långt ifrån förarställningen och därmed svår att följa. Just de här problemen är svåra att träna på ”Green Hill” eftersom vi har en liten och överskådlig bana med bra fäste. Istället har jag koncentrerat mig på att bli lite säkrare i min körning inför det stundande RM:et på MHF Skarpnäck. Det är fortfarande så att jag gör en del misstag på en del av hoppen på ”Green Hill” som ibland resulterar i att bilen hamnar upp och ner. Genom regelbunden körning hoppas jag jobba bort dessa misstag. Jag har nu också börjat komma fram till en ”Set Up” som fungerar för min körning.

Körning IX
Första körningen efter Trelleborg blev en förmiddagskörning på ”Green Hill”. Det var första gången jag testade den nya bansträckningen där mittelpartiet har gjorts tajtare. Gillade den här förändringen direkt, då det går mycket långsammare och verkligen kräver att man kommer rätt in i den första kurvan. De förare som kommer att köra snabbt på RM:et kommer förmodligen vara snabba just på detta parti. Förmiddagen blev lyckad och jag körde slut på fem stycken batteriladdningar.



Det nya partiet på banan. Ett riktigt långsamt parti som kräver mycket av föraren om det skall gå fort.

Körning X
Hade egentligen inte tänkt köra den 15 juli, men så fick vi celebert besök av ingen mindre än Andreas Wadell från Smk Dala Falun. Han och hans pappan hade åkte 25 mil för att köra EN kvällsträning. Klart man då måste ta sig till banan! Det blev för mig ett kort pass med endast fyra körningar, sen var det dags att ta sig hem igen. Det var dock givande körning och jag kände den här kvällen att jag börjar bli säkrare i på banan.

Körning XI
Körning elva blev även det en förmiddagskörning, där jag körde slut sex batteriladdningar. Var lite väl oförsiktig på denna körning och körde sönder ”Front Bulkhead”, ”Front Knockle” och en ”Ball End”. Förmodligen beroende på att jag nu känner mig säkrare på banan och satsar mer i bland annat hoppen. Efter denna körning måste jag nog försöka hitta tillbaks till en lugnare körning utan en massa misstag.

Startfältet identifierat

Jag blev plötsligt intresserad av att veta vad det var för bilar som fanns med på den bild jag publicerade tidigare under inlägget Nostalgi. Tog därför hjälp av nostalgitråden på forumet Radiostyrda Bilar. TamiyaTomas var snabb med att identifiera bilarna och Bert samt tomolupus förtydligade.

Främre bil från vänster, som är min bil, är en Kyosho Turbo Ultima. Bilen i mitten är sedan den ursprungliga Ultiman och bilen längds ut i främre startfältet är en Kyosho Turbo Optima Mid (vad nu en 4wd gör i detta startfält). Bilen som står till vänster i det bakre startfältet är en MRC MRX TT (se bilden). Bilen bredvidd är även den en Turbo Ultima. Fyra av fem är alltså Kyosho, med andra ord är det ett riktigt Kyosho startfält.



MRC MRX TT 1/10 lanserades troligtvis 1988 och var för mig helt okänd fram till nu. Fler bilder finns på rcmagvintage.com.

Letade också upp lite info på nätet om de gamla Ultimorna. Kyosho Ultima lanserades 1986. Därefter kom Turbo Ultima och sedan Ultima Pro. Jag kom ihåg att jag köpte bland annat Ultima Pro:s chassie under vintern 1989/1990 och tävlade med det 1990. För övrigt blev Joel Johnson IFMAR 2wd världsmästare med bilen 1988.

Tack TamiyaTomas, Bert samt tomolupus för hjälpen!

För den som vill läsa mer kan följande länkar vara till hjälp:

Vintage Rc Web har en del riktigt snygga bilder på den första Kyosho Ultiman.

På Equip HomePage, under Rc Old Car Gallery, hittar man bilder på gamla tävlingsbilar som vunnit stora mästerskap.



Min favorit på Equip HomePage är bilden på den Ultiman som Joel Johnson blev världsmästare med 1988.

Vintage Kyosho har en bra sammanfattning på Ultimans produktionshistoria.

www.rcmagvintage.com har många och bra bilder på i stort sett alla märken. Några riktigt bra bilder på Ultiman bland annat.

Set up Falun

Tänkte presentera min Set up som jag använde under tävlingen i Falun eftersom jag tyckte den fungerade bra (och Set up:en från Trelleborg kommer jag inte presentera eftersom jag aldrig fick till inställningarna där). Egentligen är det ganska mycket en standardinställning där jag ändrat oljan i stötdämparna, den negativa cambern bak samt lagt till lite extra vikt bak.

Med Bow Tie M3 fick man bra med grep på Faluns grusbana. Dock kunde bakvagnen hugga i en del kurvor – speciellt i den doserade kurvan efter rakan – och efter ett tips från Morgan Larsson ökade jag den negativa cambern på bakhjulen för att minska risken för detta. Så det var ett mindre problem att lösa. Det som man verkligen behövde jobba med under denna dag var att få bilen körvänlig på den ganska snabbt uppkörda banan. Det skapades tidigt i tävlingen håller i banan och större stenar titta upp från marken i kurvornas idealspår. För att möta dessa utmaningar fyllde jag på ny stötdämparolja med lägre viskositet fram och bak. Det blev bättre men hade det funnits mer tid skulle jag ha experimenterat mer och testat någon olja med än lägre viskositet. Kanske 200 eller 250 kunde ha funkat fram. Den extra vikten bak var också ett försök att komma till rätta med hålligheterna och få en bil som inte ”fladdrade” så mycket över ojämnheterna. Daniel Persson på min hemmaklubb kör till exempel aldrig hans 2wd under 1600 g. Jag märkte dock inte någon skillnad med de 10 g i bakvagnen som jag placerade där, kanske skulle jag ha lagt till ytterligare några gram.

Efter tips av Tommy Bergfelt testade jag under tävlingen att ta bort brickorna på camberstagen bak och därmed göra infästningen mindre känslig. Detta funkade helt okej.

Kurvfilosofi II

Innan tävlingen i Falun var jag på semester i Hälsingland, närmare bestämt Tönnånger. Där passade jag på att köra elbuggy varje dag i en vecka. Hade tagit med mina koner som jag använde när jag körde på fotbollsplanen tidigare i våras och så några riktigt slitna bakdäck. Vad jag framför allt ville få rätt på i min körning var att behärska riktigt hala underlag bättre. Jag ville också träna på ett antal kurvkombinationer. Så här i efterhand tycker jag nog att de tjugo tillfällen som jag körde gav resultat. Under tävlingen i Falun kände jag mig mycket säkrare i min körning och gjorde färre fel än vad jag gjorde under tävlingarna i Söderhamn och Örebro. Mycket körning ger verkligen resultat.



En kurva jag tränade en hel del på var den så kallade hästskon. För att köra fort genom denna kurva skall man försöka ta den som en sväng. Först bromsa in och få ner farten på bilen så man inte får en understyrd bil. Sen svänga in i kurvans skärningspunkt – apex – och när denna är passerad öka hastigheten ut ur kurvan. Vad jag framför allt försökte få till var att inte bromsa bort all hastighet i ingången till kurvan, utan ha kvar lite fart och hålla denna genom kurvan. Detta gör man lättast genom att efter inbromsningen hålla tredjedelsfart. Som nybörjare har man ofta svårt att håla dessa mellanfarter och istället kör man max gas eller broms. Med denna körstil förlorar man mycket fart i till exempel en kurva som hästskon, eftersom det går snabbare att bromsa bort hastighet än att accelerera upp ny fart. Med de slitna bakdäck blev det extra bra träning där jag fick vara på min vakt att inte dra på för mycket eftersom bilen då slirade runt.

Nostalgi

När jag var nere i Skåne för att köra Ladusvängen sov jag över hemma hos mina föräldrar. Passade då samtidigt på att rota i pappas dialådor efter några fotografier som jag kom ihåg att han hade tagit på mig när jag tävlade i Staffanstorp. Hittade mycket riktigt några dia från en tävling 1989. Vilken tävling det var vet jag inte, men det måste ha varit någon av mina första. Under 1990 blev det mer tävlande, med en tredjeplats på en tävling i Staffanstorp i C-klassen som bästa resultat. 1990 blev också mitt sista tävlingsår och jag slutade köra under vintersäsongen när jag tränade med 1:12 banbilar. Kom ihåg att jag tröttnade på den där 1:12 bilen som var svår att få rätt inställningar på. Den ville aldrig gå ditt jag ville att den skulle gå. Jag har så här i efterhand tänkt att det var synd att jag slutade eftersom jag hade riktigt roligt när jag körde buggy. Men å andra sidan har jag ju börjat om nu, nästan tjugo år senare, och tycker det är minst lika roligt fortfarande.



Bilarna är uppställda för start. Min är bilen med nummer ett på, en Kyosho Ultima. Karossen har jag fortfarande kvar. För säsongen 1990 hade jag köpt en ny kaross och den följde med när jag senare sålde mina miniracingprylar. Hans-Åke Nilsson, känd rc-legend, hade målat karossen kommer jag ihåg. Han sålde miniracingprylar i sin bostad i Bara och man åkte ofta ditt.



Starten har gått. Jag minns fortfarande banlayouten. Efter rakan kom en hårnål sedan följde en väldigt långsamt och kurvigt parti. Längds bort från förarställningen var en kort raksträcka med ett litet hopp. Idag skulle vi nog betrakta detta hopp som en ojämnhet i banan. Därefter följde en lång och svepande kurva. Resten av banan syns i bilden.



Förarställningen var 1989 väldigt enkel i sitt utförande. Året därpå blev det bättre. Jag står längds ut i lila t-shirt. Vem de andra förarna är vet jag inte, men som man brukar skriva i sådana här sammanhang: om du känner igen dig så hör av dig.



Det här är min favoritbild i den här serien. Kolla in min hållning och blick. Det är en ung kille som går in för sin sport. För övrigt är klädseln helt klockren: loafers, vita tubsockar och så t-shirten rejält nerstoppad i shortsen. Cool, cool, cool!



Rengöring av bilen mellan något heat. Lika viktigt 1989 som 2008. Det är också en bild som visar hur omåttligt populär den här sporten var vid den här tiden.



Bredvid mig står mina två kompisar Henrik och Niklas. De bodde på samma område som jag och vi brukade träffas och köra tillsammans. De började aldrig tävla. På bilden syns också en riktigt snygg t-shirt. Schumacher hade blivit världsmästare två år tidigare med sin bil CAT. Masami Hirosaka stod då bakom spakarna.

Intervju med Otto A.

När jag körde Ladusvängen i Trelleborg stötte jag på Otto Ausfelt, den regerande RM-mästaren i 4 wd, och passade då på att ställa några frågor till honom. Han får betraktas som en av de hetare kandidaterna till en pallplats på årets RM på MHF Skarpnäck.

Kristofer Hansson: Hur gammal är du?

Otto Austelt: 24 år.

K: Hur länge har du kört miniracing?

O: Första tävlingen genomförde jag när jag var 12 år. Sen höll jag på tills jag var 18 år. Höll sedan upp mellan åren 2001 till 2006. 2006/2007 började jag tävla igen.

K: Vilka är dina största framgångar?

O: Första platsen på RM 2007 i 4 wd och andra platsen på SM 2001, även det i 4 wd.

K: Vilken är din favoritbana?

O: EM-slingan från år 2000 i Trelleborg.



Otto på förarställningen - står närmast kameran - under Ladusvängen i Trelleborg i början av juli.

K: Var tränar du rcbuggy och hur ser din träning ut?

O: Jag tränar minst 1 gång i veckan på lite olika banor i Skåne. Det kan vara på banorna i Sjöbo eller Trelleborg. Jag kombinerar körning med både 2 wd och 4 wd. Kör också en del wrc på datorn.

K: Du körde tävlingen i Örebro med stor framgång och nu Ladusvängen, vilka fler tävlingar är inplanerade för 2008?

O: Det blir RM:et på MHF Skarpnäck och så Sverige cupen i Sjöbo. Jag kommer att köra både 2 wd och 4 wd.

K: Vilka är dina största konkurrenter om 4 wd-titeln på RM:et på Skarpnäcksbanan?

O: Hemmaförarna.

K: Banan på MHF Skarpnäck är byggt med astroturf, har du kört på det underlaget tidigare?

O: Nej.

K: Vad tror du om detta underlag?

O: Det verkar fräckt. Kommer säkert att gå fort.

K: Vilka bilar kör du idag?

O: Team Losi XX4 Worlds Edition 4 wd och Losi XXX-CR 2WD.



Ottos två bilar Team Losi XX4 Worlds Edition 4 wd och Losi XXX-CR 2WD.



Meckbordet under Ladusvängen.

K: Vilka motorer använder du i respektive bilar?

O: Det är LRP:s motorer, en 5.5 i 2 wd och en 4.5 i 4 wd. Fartreglage är också från LRP.

K: Vilken sändare använder du och vilka servo?

O: Sändaren är en Sanwa M11 2.4ghz och servona är Sanwa Erg RZ.

K: Några options på dina bilar som du inte kan undvara?

O: På 4 wd:en är det krängningshämmare och på 2 wd:en är det de vita plastlederna på stagen.

K: Har du några förebilder inom rcbuggy?

O: Jukka Steenari och Mark Pavidis.

Tack Otto för att du tog dig tid och svarade på några frågor och lycka till på RM:et på MHF Skarpnäck.


Otto Ausfelt kör för SMK Helsingborg och är sponsrad av Procar/Phoenix Racing.

Batterier och laddning II

Detta inlägg är ett försök att klara ut vilken utrustning man minst behöver för att ladda och urladda batterier. Vad skall man köpa för att kunna genomföra träningar och tävlingar i rcbuggy? Det är också ett inlägg där jag försöker komma fram till vad jag saknar i min låda när jag åker iväg till buggybanorna. Eftersom jag är nybörjare vad gäller den här gebiten får du som läser detta gärna kommentera inlägget och skriva vilken utrustning jag glömt eller vilket annat märke som kan vara mer prisvärt än de produkter jag presenterar här. Det handlar alltså inte vad som är bäst, utan vad som funkar och inte kostar skjortan.

Bilden ovan är tagen under Sverige Cupen i Örebro och avbildar de produkter jag har haft under de senaste tävlingarna. Följande kan sägas om dessa:

• Laddaren är en Swallow laddare AC/DC 2 inköpt på Cargel i Stockholm för 1229 kronor. Laddaren har de grundläggande finesser som man behöver: möjlighet att ställa in laddström till 6,0 A samt ställa in mv/cell. Viktigt på en laddare är också att man kan följa hur många mAh man har laddat batteriet med. På så sätt har man, tillsammans med tidtagning, kontroll över laddningsprocessen. Jag gillar också att man kan koppla in den direkt på elnätet och inte behöver vara beroende av ett nätaggregat.

Vad jag saknar på laddare är en temperaturkontroll. Som det är nu måste man själv hålla koll så att batterierna inte blir för varma och skadas (absolut max temperatur för batterier är 45 grader). En inbyggd temperaturkontroll ger en ytterligare kontroll över laddningsprocessen. Nackdelen med de flesta temperaturkontroller är att de mäter temperaturen endast på en cell och inte hela batteriet. Har man otur är det den cellen man inte mäter som först går över 45 grader.

Ett problem jag har med laddaren är att den falskpeakar, alltså stänger av sig själv långt innan batterierna är färdigladdade. Vad detta beror på vet jag ännu inte. Kan vara laddaren som är känslig men också en mängd andra faktorer. Återkommer med mer information när jag vet bättre.

• Batteriet skall också urladdas innan man påbörjar en ny laddning så att alla celler har lika mycket volt i sig. Här använder jag mig av LRP Concept Battery Conditioner 2, inköpt för 645 kronor på Autopartner. Den här urladdaren är verkligen basic: laddar ut med 3.0 A och justerbar avstängning vid volten: 0.0, 0.3, 0.7, 0.8, 0.9, 1.0V. Det behövs inte så mycket mer än så här.

En del dyrare urladdare har inbyggd kylfläkt som håller nere batteriernas värmen vid urladdningen. Möjligtvis saknar jag detta på min urladdare. En kylfläkt snabbar också på processen att få ner värmen på batteriet så att det kan laddas igen.

Min urladdare fungerade alldeles utmärkt under tävlingen i Örebro, men efter tävlingen i Söderhamn kortslöt den sig själv och började brinna. Förmodligen ett fel på mitt exemplar. Har fått ett nytt på garantin.

• Urladdare behöver en extern strömkälla. Här använder jag mig av RCS Power Supply 13,8V/8,5A nätaggregat inköpt på Everöds RC Hobby för 223 kronor. Ett billigt nätaggregat som fungerar till urladdaren. Skall man köra sin laddare på aggregatet bör man fundera på ett lite kraftfullare.

Får jag bara ordning på min falskpeakande laddare så är jag nöjd med min utrustning. Den är prisvärd och har de funktioner, mer eller mindre, som man behöver för att ladda och urladda batterier under träning och tävling. Följande produkter funderar jag på att komplettera med för att göra denna utrustning något bättre:

• En extern termometer att lägga på batterierna under laddning för att ha kontroll över värmen. Helst skulle jag vilja ha en termometer med alarm som jag då kan ställa in på 40 grader. Oftast är man i närheten av laddningen och kan snabbt stänga av laddaren.

• En liten 12 volts kylfläkt som kan kopplas till nätaggregatet. Centralt för att snabbt få ner värmen på batterierna efter körning och under urladdning.

• Jag har tidigare skrivit att jag skulle vilja ha två laddare för att få mer effektiv körtid under träningarna. Om man vill köra mycket kan två laddare hjälpa en att snabbare få fram färdigladdade batterier. På tävlingar är min erfarenhet att man klarar sig bra på en laddare. Det kan dock vara en fördel att ha två om den ena laddaren strejkar under tävling. Skall själv försöka införskaffa mig laddare nummer två senare i år.

Tävling Ladusvängen

Det var en tapper skara förare som hade tagit sig till Trelleborgs MK för att köra Ladusvängen i ett somrigt Söderslätt. Sammanlagt var det åtta stycken förare i 2 wd och sex förare i 4 wd, varav två förare hade dubblat. Lite tråkigt att inte fler kom till start då klubben hade gjort ett enormt jobb att färdigställa en buggybana som, med en del modifikationer, kommer att bli svårslagen i Sverige. Jag säger bara, har ni vägarna förbi Trelleborg i sommar så ta er tid att köra några rundor på banan.

För egen del var det en katastrofal tävling. Vi var endast två förare med debutantlicens, resten hade A- eller B-licens. Detta innebar att sex förare hade tillräckligt mycket rutin och skicklighet för att varva oss två med debutantlicens. Jag lyckades dock ta mig förbi den andra debutanten – Gustav Gerbert från Sjöbo MK – i kvalificeringsheatet, men i finalerna brakade jag samman totalt. Första finalen var en katastrof där jag i stort sätt blev varvad av alla förare. I andra finalen samlade jag ihop mig och lyckades skapa mig en liten luka till Gustav, som jag höll några varv för att sen klanta till körningen och släppa förbi honom. I sista finalen gick det som i den första. Trots resultatet tycker jag att tävlingen var lärorik och jag hade periodvis roligt (även om jag periodvis också slet mig i håret). Framför allt hade jag problem med att banan var så stor och bilen så liten. När bilen var långt ifrån förarställningen hamnade jag ofta i fel spår och förlorade på så sätt tid. Ja, ja, jag skall inte ta upp utrymme kring mina miserabla insatser under denna dag utan istället erbjuda en kavalkad av bilder på den intressanta banan. Men vi börjar med vinnaren.



Otto Ausfelt - SMK Helsingborg - dubblade segern och tog hem både 2 wd och 4 wd – och vann alla sex finaler. Starkt gjort! Körde mycket säkert under dagen med få misstag. Jag kommer ganska snart att lägga upp en intervju med Otto på bloggen, en av de heta kandidaterna om en pallplats på RM:et i Skarpnäck senare i sommar.



Morgan Larsson – SMK Dala Falun – blev så här glad när han kom två i 2 wd. Hade åkt ner från Göteborg för att köra tävlingen och hade under tävlingsdagen en del problem med servot. Kvalade in som femma, men fick sen ordning på RB 5:an och kunde köra upp sig under finalerna.



Banan ligger i det natursköna Söderslätt med långsträckta åkrar runt om. Intill banan dundrar järnvägen förbi, vilket ger en något surrealistisk känsla när de stora tågen ställs mot de små bilarna. Banans raka ligger precis under förarställningen och den avslutas med en hårnål.



Hårnålen är tekniskt svår med ett litet gupp och en del ojämnheter innan svängen och sedan en rejäl nivåskillnaden ut ur kurvan. Här är det Christer Carlsson - Säffle MC - och Mikael Olsson - Sjöbo MK - i ett av kvalificeringsheaten för 4 wd.



Efter hårnålen följer ett parti med fyra stycken hopp och så en ny hårnål.



Under träningen försökte en del förare i 4 wd att ta de fyra hoppen i två större hopp, men det var ingen som under finalerna gjorde seriösa försök att klara detta.



Därefter är det två mindre hopp, lite fler kurvor och nivåskillnader innan man når fram till en klättring på nålfilt. Och så riktigt brant ner.



Bestigningen på nålfilt följs av ett platåhop...



... sedan kommer banans relativt stora och kurviga parti som det är svårt att köra fort i. Detta avslutas med två större hopp och sedan en L-sväng innan rakan.



De två hoppen innan rakan upplevde jag som komplicerade eftersom det var svårt att få bilen i rätt spår inför hoppen. Ofta kom jag fel in och sladdade uppe på hoppen. Klubben funderar att bygga om dessa två hopp till ett platåhopp, vilket jag tror skulle fungera utmärkt.



Kai Koivuranta var dagens tävlingsledare. En eldsjäl som fixat fram den roliga och utmanande bana i Trelleborg. Jag hoppas att fler tar sig till Trelleborg för tävling nästa gång. Själv skall jag försöka ta mig till banan i augusti och träna.



Henrik Teinvall laddar inför 2 wd. Dubblade under dagen och körde både 2 och 4 wd, med korta pauser mellan heaten. Slutade på en tredje plats i 4 wd.



Oscar Levin – Sjöbo MK – tog en tredje placering i 2 wd.



Morgan fixar det sista på RB 5:an. Vi var tre stycken förare som körde RB 5:an under dagen och bilen gick bra på banan i Trelleborg.



Henrik och Otto ställer upp sina Losi-bilar inför ett av kvalificeringsheaten i 4 wd.



Efter en totalt misslyckad körning i finalerna från min sida rådfrågade jag min dotter om vad jag hade gjort för fel. Tydligen skulle jag ha fyllt främre delen av bilen med småsten. Det måste ha varit detta som gjorde att jag inte fick en bättre placering, säger vi.

Tack Trelleborg MK för en, för mig, lärorik tävling och för att ni tagit fram en spännande och krävande bana.

Inför Ladusvängen

Jag har inte skrivit något om detta tidigare i min blogg, men jag är en av dem som på slutet av 1980- och i början av 1990-talet körde den då omåtligt populär klassen 1/10 elbuggy. Jag var i de tidiga tonåren och bodde i Skåne med mina föräldrar. Min klubb var Staffanstorps HS, som på den tiden hade en buggybana. Åren 1989 och 1990 tävlade jag aktivt och jag och min pappa åkte runt till de olika banorna i Skåne. En av de klubbar som ordande tävlingar var Trelleborgs MK. Jag minns inte om jag körde på deras bana 1989, men tittar jag på mina priser var jag där två gånger 1990 på tävlingarna Ladusvängen och Stallturen. Jag tycker därför att det är roligt att klubben återigen ordnar tävlingar för klassen och behåller de gamla namnen. Tyvärr är det inte så många anmälda, sju stycken i 2wd och sex stycken i 4wd, men förhoppningsvis kan tävlingen skapa mersmak så att fler nere i Skåne börjar tävla igen.

Även om startfältet är litet så är det en del namnkunniga förare vars tempo jag förmodligen kommer ha att vara svårt att hänga med på. Jag kommer därför satsa på en liknande strategi som jag hade i Falun: att ha roligt. I andra hand skall jag försöka köra säkert och i tredje hand, om det går, köra fort. Motorn som jag fick låna av Morgan Larsson i Falun fick jag efter tävlingen köpa loss för en billig peng. Detta är jag tacksam för och den kommer att ge mig fartresurser långt högre än vad jag behärskar (det är en 12x1:a). Så det bästa stalltipset för mig är förmodligen att ta det lugnt.

Skall också bli spännande att se och få köra den nya banan. Det har inte funnits några bra bilder ute på banan, men killarna i Trelleborg har inte varit sena med att prata vitt och brett om den. Spännande, spännande!